Söndermarken (Text & Musik: Lars Winnerbäck)
Intro: C
C
Så som himlen ser ut en tisdag över skolans
Am
kommunala korridorer klockan fyra i oktober
Dm
Strax innan det mörknar och det luktar från bespisningen
Am G C
av halvhjärtad husmanskost. Och löven ligger klistrade mot marken.
Gråvita skyar, tandläkarväder,
nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan.
och nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar,
ser jag när jag blundar, och nånstans där så blev jag den jag är nu.
Jag ser gitarren i butiken, symbolen för att skolka,
sagan om ett uppror, drömmen om en högre höjd
ett sjörövarskepp som blåser rätt in i Los Angeles,
och stjärnorna som glittar,och ingen jävel når mig nånsin mera.
En enda ambition, att få brudarna från Berga
att skratta eller gråta, och rymma över taken
bort från regelbokens stöveltramp, är tegelväggen
la isla bonita, och dom brandgula stolarna man staplar på varandra.
Och parkeringshus byggdes, ett litet steg för människan
ett stort steg för betongen och den rotlösa känslan
som ännu ett hinder på vägen mot den råa romantiken
och gitarren i butiken och flykten över taken
[ Tab from: https://www.guitartabs.cc/tabs/w/winnerback_lars/sondermarken_crd.html ]
Med alla klossar över ängen, med små fönster och dörrar
det var slogans överallt från alla medelbeiga firmor
och en skivaffär i centrum, som ett hål igenom kulissen
ut i verkligheten, drömmen, ut i färgerna man bara ser på bio
Vi bildade band, och blåste ringar, drog med handen genom jorden
fyllde naglarna med lera, av all yta som vi skrapade
för nånstans under lagren, av tätortstimotej så bredde stora världen ut
sig
utan farthinder, och konsumkort och nypon
Vi satte båtarna i bäcken, såg dem flyta in i tunneln
kanske vidare mot Vättern, och kanalen ut i Nordsjön
över vågorna mot Irland, ut på havet
och sen blåsa iväg och aldrig komma tillbaka mer till bäcken där det
började
Jag ser den gräddgula färgen, den moderna men diskreta
en helhet, förenkla, bara fälla upp och skruva
men ändå allt vi nått, som ville jaga och förvirra
nåt som inte var IKEA, nåt som inte hade lösningen i kanten
Jag hör det inrökta ljudet, från en replokal vid tågstation
bland speditionslokaler och bortglömda depoer
det stumma dova skinnet och basen som darrar
det är gallret och glaset, och det doftar just som asfalt gör om hösten
Vi gömde Fibban under stenen, Villes vin i busken
hela dungen var ett mikrovegas, ladan bytte hänglås
och ovan allt en himmel liksom silad ifrån kusten
med det lilla som blev över, efter vågorna, stormarna och skummet
Jag kan inte återvända, ett brottsplats måste vila
flyktbilen är dumpad, stålarna är rena
nu bygger vi ett nytt hem, startar upp och börjar om
Söndermarken jagar mig, men jag är inte där
